Roland Backlund ser tillbaka

I början på 1980-talet…

En brokig samling människor träffas varje lördag på bibblans fik(det började egentligen tidigare, nämligen på det kooperativa fiket Liljan).

Nåväl, må så vara, som en kär vän, numera förenad med evigheten, brukade komprimera att det var dags att byta ämne. Det var då som samtalen började kretsakring den stora kraftfulla byggnaden som låg där borta i hörnet av staden, på kantentill något nytt kändes det som.

Vad skulle man kunna använda den till? Vad hade denför dolda förutsättningar? Det var kittlande att sitta där i fikvärmen och fantisera ochundra.Åren gick och samtalet blev tillslut en omöjlighet utifrån att känslan av att aldrig närma sig blev alltmer påtaglig. Menade vi allvar eller var detta bara ett sätt att reta den sociala nerven.

1991fick jag tillsammans med fyra från framtidsmuseet, möjlighet att komma in i den gamla byggnaden. Det kändes som fem finner en skatt. Ja, sedan var jag såld. Jag vet inte hur jag skall beskriva det, men när vi öppnade dörren till gamla brygghallen som varit stängd sedan 1959 och fick uppleva den atmosfär som strömmade mot oss, det var en religiös uppenbarelse. Den kraft som yppade sig fick mig att få tårar i ögonen, gudars vilka möjligheter. Här vill jag leva, här vill jag dö.

Rummet vi mötte var ofattbart vackert, inte vackert som man vanligtvisbenämner vackert, med färg och ljus och sådant, nej. Det var vackert som uttryck, som en krypta med gömda skatter, den mentala energi som var i väggarna var så stark, massiv, men ändock spröd. Inte så konstigt egentligen, eftersom där varit verksamhet i så många år.

Nåväl. Efter detta möte var jag som sagt drabbad, såld, troende. En febrilverksamhet inleddes med telefonterror till alla och envar som skulle kunna tänkasvara intresserad av att detta skulle bevaras. Hur, hade vi ingen aning om.En mängd möten ordnades. Bl.a. hade vi en träff hos Lars Fontin på Blå Lågan.

fÄstligheterna startar

Alltnog. Efter mycket ordande kläcktes idén att vi borde göra enkulturfÄstsom lyfte fram bryggeriet. (Just det, det är ett gammalt bryggeri byggt 1896 och i drift fram till en bit in på 1950-talet och fungerande somdrickadepå fram till 1964. Därefter, törnrosasömn, sånär som några korta sejourer med små företag i några av utrymmena. Bl. a. ENGA- bolagetoch Borlänge måleri.)

När väl den tanken kommit var det ingen hejd på kreativiteten. Plötsligt vardet något ljushuvud som kom på en inte alltför oviktig komponent.Nämligen: Om vitänkte söka verksamhetsbidrag till kulturfÄsten, då bordevi ha ett postgironummer i allmännyttans tjänst. Sagt och gjort.

Anledningen till att bilda föreningen var ett faktum, tänk hur tillfälligheter kan skapa former för framtiden.Ett möte sammankallades i Olle Bjurboms galleri ”Grinden” och där valdes eninterimsstyrelse till kulturföreningen”Wasabryggeriets Vänner”, med underrubriken, kultur i centrum. Detta var i maj 1995.

Inför den stundande kulturfÄsten startade föreningen upp ett ALU-projekt som gick ut på att städa ur bryggeriet och göra det tillgängligt. Ett gäng tappra killar tog sig an den inte alltför bekväma uppgiften att ro i land arbetet. Dom gjorde ett alldeles enastående arbete!

Som en liten pikant upplysning kan nämnas att det städades ut drygt 900 kg duvskit. Det måste ha varit Dalarnas största duvslag under många år.KulturfÄsten blev av 1996. Ett inslag var guidade turer ibryggeriet.

Resultatet av detta gjorde att vi bara gapade. Den tid vi hade tänkt oss för guidningen (vi fick lov att förlänga den), besöktes bryggeriet av mer än två tusen personer! Man stod i mer än en timme och väntade för att få komma in. Vad händer? Vad är detta? Hur är detta möjligt? Lite av svaren får vi från besökarna själva. Minst en, oftast två eller fler i varje grupp hade en relation till bryggeriet. Man har arbetat där själv, man har en förälder som har arbetat där eller man känner någon som har arbetat där.

Magi? Nej, vardagsidentitet. Detta är något mycket viktigt!Utplånar manobjekt för vardagsidentiteten försvinner en del av delaktigheten i närvaron och en känsla av främlingskap uppstår. Detta är en del av bryggeriets själ.

Efter detta fortsatte vi i den nu ”riktiga” föreningen att argumentera för attområdet måste bevaras. (1896 byggdes bryggeriet, 1996 bildas en förening att rädda det, hm).Vi tar alla möjligheter att informera och är envetna lobbyister. Kommunen säger hela tiden:

– Nej, inte en krona till detta.

Vi säger:

– Vi vill inte ha en krona, vi vill att ni med erat kontaktnät hjälper oss att öppna de dörrar som behövs för att självasamtala med ägarna.

Vi har en kulturfÄst även 1997. 1998anordnar vi med enkla medel program i den underbara brygghallen. Plötsligtblir vi ombedda att sluta med dessa. Vi är väluppfostrade och gör så i avvaktan på vad detta betyder. Vi frågar och frågar men kommunikationen är obefintlig i dettakommunikationens tidevarv.

Så plötsligt får vi läsa!Kommunens fastighetsbolag AB Hushagen köper Wasabryggeriet i färdigt skick för 20 miljoner.

Tror inte mina ögon, ringer runt och frågar om det står samma i derastidningar? Jodå. Faktum är framme. Det står också klart att föreningen fåransvaret att förvalta 200 kvm för kulturverksamhet. Hyran stårkulturförvaltningen för. Gråter en skvätt.

Renovering – eller vandalism?

Nu kommer nästa fas i vårt arbete.Känner att jag gjort mitt somordförande, nu behövs en annan typ av ordförande och vid nästa årsmöteväljs Lars-Ove Börjesson till ordförande i föreningen.

Nu följer en tid med, inte förhandlingar, men väl möten där man frågar oss hur vi vill att våra disponibla lokaler skall vara beskaffade för att fungera utifrån våra önskemål och behov. Det är viktigt att vi snabbt skriver ner en teknisk beskrivning över hur vi vill att lokalerna skall vara anpassade.

Detta hörsammar vi naturligtvisgenast. Ingen verklighet som inte har en sida som ingen vill nämna. Jag gör det för detta är det som skedde.

Renoveringen framskrider i, som jag ser det, rasande takt. Man undrar var denrenoverande fingertoppskänslan finns. Detaljer, viktiga för karaktärer i byggetnegligeras, det värsta är behandlingen av brygghallen. I vår tekniska beskrivningskriver vi: ”Rör ingenting, låt till och med gamlakablar vara kvar”.Installera bara el och värme.

Och vad händer?

Jo,man går in med högtryckstvätt och blåser bort allt! Till och med det gamla kaklet med en underbar transparent koboltblå bård försvinner.Fullständigt hänsynslöst,snudd på vandalism. Detta gör man alltså år 2001 i tro att detta skapar bättre förutsättningar att närma sig och förstå de tankar som bygger på möten mellan människor. Tillåt mig å själens djup tvivla.

Det är enbart oförskämt och tyder bara på arrogans och på en mycket dålig respekt. Enda stället där det nu finns kvar spår av enmer än hundraårigverksamhet är golvet i brygghallen, märkligt på min ära, man skulleju bevara och inte nyproducera. Tyvärr har man missat möjligheten till attbevarakaraktären denna gång, vi får ge oss till tåls till nästa objekt som blir intressant.

Detta var inte en kverulantens drapa, utan som sagt en redovisning övervad som faktiskt hände (kryddad med lite personlig kompetens). Det kanvara nyttigt för framtiden om det eventuellt skulle dyka upp ett nytt sådant här objekt att bevara.

Om så där 100 år. Det gör det nog dessbättre.

Nu är vi här och har detta som utgångsläge, det är ingen dålig början för färdenmot framtiden.Föreningen Wasabryggeriets Vänner är, (trots min lilla galla, som inte är illa ment) mycket tacksam för att detta blivit av och jag hoppas det kommer mer uppmuntran om att fortsätta i dessa banor.Föreningen arbetar obrutet med nya idéer om hur bryggeriet skall bli denkulturella smältdegel som den är tänkt att bli. Ytterligare delar i dennasmältdegel är Palladiumbiografen och verksamheten kring Sveatorget.

————————————————————————————————————————

Roland Backlund (1948–2015)
Konstnär och engagerad i och mer än delaktigi tillkomsten Kulturföreningen Wasabryggeriets Vänner